Nu ska jag berätta något som inte många vet men som kanske kan vara bra att veta för att lära sig att förstå mig och många fler som person/personer.
När jag var 14-15 år gick jag rejält in i väggen i form av en djup depression och en ätstörning, jag själv såg inga som helst problem med mitt mående då, jag tänkte mest att ja men jag blir ju smal, varför klagar alla? det är ju det alla har hackat på mig om hela mitt liv (att jag är en tjockis). Kunde inte alls förstå vad jag gjorde mot mig själv, jag kunde svimma på dagen för att jag inte hade någon näring i kroppen och jag skar mig gång på gång och ville inget annat än att bara få dö, helst bara få somna in och aldrig mera vakna. Vad jag inte förstod då var att min kropp hade övertagits av ett monster, ett monster som är väldigt svårt att bli av med om man väl släppt in det. Tur i oturen så fick jag snabb hjälp och behandling mot min ätstörning och depression. Många samtal och mediciner senare kände jag att det började bli bättre, hade fortfarande svårt att äta ordentligt och jag kan inte påstå att jag fick tillbaka livslusten igen. Men det var vad jag (monstret) sa till alla för att få vara ifred.
Sen började gymnasiet, ett byte av stad och människor tänkte jag att det kanske kunde vara räddningen. Men det tog inte lång tid innan allt rasade igen, även om många inte såg det denna gång heller. Inga vänner hade jag och det var därför lättare att plåga mig själv och jag gick djupare och djupare in i mig själv igen. Men så kom en ängel och räddade mig från botten (min älskade J), vi pratade i timtal nästintill varje dag. Hade det inte varit för honom hade jag faktiskt inte suttit här i dag. Det är jag helt säker på. När vi väl blev ett par så bestämde jag mig för att bara slutföra skolan och sen flytta långt bort från allt jobbigt.
Två dagar efter studenten så gick flyttlasset till Halmstad, kändes skönt för där och då insåg jag att jag inga vänner hade för ingen var och kramade mig hejdå eller liknande förutom min egen familj. Tänkte att det kan ju bara bli bättre i alla fall. Väl i Halmstad så flyttade jag till en arbetslös vardag vilket inte är bra för en som lätt tänker, grubblar och går in i sig själv för snart var jag ur den fina bubblan som det så fint heter och fick återigen söka hjälp för att orka leva. Mitt i allt det så fick jag möjlighet att få vara med och bygga upp en hunddagis, där jag senare var i ett par år från och till. Under den perioden var hundarna min räddning, mina bästa vänner. Lärde också känna I som blev som en förebild/storasyster/vän för mig. Evigt tacksam för den tiden!
Efter många om och men så bestämmer jag mig för att hoppa på plugget igen fast denna gång med inställningen att jag inte skulle få några vänner utan ett jobb. Första året var jobbigt då det var mycket plugg, jag var yngst, alla hade sina egna vänner och familj, och samtidigt gick jag på samtal och bytte mediciner hit och dit för att få en så bra vardag som möjligt. Andra året började med att jag blev "friskförklarad" från min samtalskontakt men fick ha kvar mina mediciner vilket jag är tacksam för. Den känslan jag kände då var att, äntligen, nu kanske jag är helt frisk! Nästan hela skolåret gick utan några större återfall, bara mindre som jag lärt mig att hantera. Visst var det någon gång som jag klappade ihop då också men då fångade min sambo upp mig och vi jobbade oss upp tillsammans <3 Under sista året lärde jag även känna A som blev som min första kompis som faktiskt ville sitta jämte mig i klassrummet och göra grupparbeten med, vilket aldrig hänt mig innan! Tack A :)
Fick efter examen jobb och allt kändes toppen och framtiden såg ljus ut, då kan man ju inte må dåligt!!?? Eh jo, har man ett j*vla monster inom sig som inte tillåter glädje och lycka så är det inte så lätt men jag har kommit så långt i min sjukdom att jag lärt känna mitt monster för jag är helt säker på att jag aldrig kommer att bli av med det, vilket min samtalskontakt också sagt, utan jag får lära mig att hantera det i stället. Det är inte lätt men jag kan oftast stoppa undan det, vilket inte är bra, jag vet men det känns bättre att samla på sig allt och sen släppa ut det emellanåt och då tillåta sig själv att vara nere ett tag. Varje dag påminns jag av monstret som säger till mig hur värdelös jag är, hur ful jag är, hur tjock jag är osv. Är jag glad så kommer ångesten och tar över istället. Ibland vet jag inte ens varför jag får ångest och blir ledsen, men jag antar att monstret tar över då och lever ut det som det har som mål, att få mig att må dåligt.
Kanske är jag psykiskt sjuk men jag anser att jag är en helt vanlig person med en jäkligt taskig uppväxt med mobbning/utfrysning/retning och som aldrig har fått ha en riktig vän som jag kan dela allt med.
Så alla ni som dömer folk innan ni lär känna dem, får ofta höra att jag ska ta för mig mer och höras mer i grupper osv. men jag ska säga er att för det första så är alla olika, tack och lov, och sen så är det så att jag har aldrig känt att jag kan lita på någon fullt ut pga. min uppväxt så det är inte så j*vla lätt! Jag försöker, det gör jag och jag har verkligen gjort framsteg.
Till slut vill jag säga, även om jag varje dag har dödstankar och ångest så är jag j*vligt glad över att jag lever för annars hade jag aldrig fått träffa min underbara älskade J som jag är så glad över att han orkar med mig och mitt mående <3 LOVE <3. Sen så hade jag aldrig fått träffa alla underbara människor här i Halmstad och alla trevliga och snälla grannar som faktiskt försöker, så tack till er, ni är en bidragande faktor till att jag orkar fortsätta!
Sen mina arbetskollegor som faktiskt ser mig på arbetsplatsen och får mig att vilja gå till jobbet varje dag och inte dra täcket över huvudet.
Nu har jag blottat mitt liv och mig men va f*n det är den jag är, antingen så gillar ni mig för den jag är eller så skiter ni i mig! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar